31.7.11

landskap

Idag klippte jag svart papper i böljande remsor. 
Skulle kunna vara början på en ny honungsetikett.

29.7.11

färgglad repris

Eftersom vi blivit på skördehumör, och det mesta ändå växer bättre om man skär och klipper lite, tog vi all regnbågsmangolden också.

 
Snygg mat.

Skaften tillagas för sig.

Leve motljuset.   

27.7.11

återbesök

Ibland har vi tänkt på Linus, tyst tackat honom för allt grävande han bidrog med förra gången han var här, och tyckt att det nog vore dags att han kom tillbaka och inspekterade. Kanske kunde han få skörda lite av allt det som växer. Tydligen tänkte han likadant för igår kom han förbi. På cykel, från Schweiz. Precis som förra gången. Men nu fick han inte lov att arbeta, om nu inte potatisplockning räknas som arbete. Bara ligga i hängmattan, äta plommon och nyskördade grönsaker.
På kvällen tog vi upp mandelpotatisen. En liten rad blev en skottkärrebotten full. Fina och helt riktiga i formen. Nu återstår bara att se hur de går hem hos italienarna, som aldrig sett något liknande i potatisväg.
 


Vi plockade upp shalottenlöken också. 
Den växer i knippen om fyra visade det sig. Vem visste det?

Finast i trädgården just nu är annars sparrisärten. 
Den var tydligen på modet i Sverige för sisådär ett par hundra år sedan. 
Plantan växer så vackert i stjärnform, bladen är vackra, 
blommorna ännu vackrare i djupaste rött, 
och de vingprydda skidorna lustigt goda att äta. 
Smakar både lite sparris och kronärtskocka. 


I skottkärran hamnade också den något ledsna men goda vitlöken, vaxbönor i alla färger, en polkabeta modell större, sparrisärtorna, några gurkor, och den fina salladen som Ingela hjälpte oss att plantera om i våras. Det arbetet betalar sig nu. Synd att du inte är här.

24.7.11

idag: mangold

Vi skördade lite mangold idag. 
Det blir gott att ha i frysen till vintern.

19.7.11

val trebbia


Val Trebbia är en dal söder om våran. Högre berg, vidare vidder och floden Trebbia i botten, som gett dalen dess namn. Inte dumt. Det tyckte inte Hemmingway heller som kom hit för att fiska. Dalen beskrev han som den vackraste i hela världen. Kanske sa han det om många dalar, men iallafall är detta en av dem.
Den lilla, men fina staden Bobbio har slingrande gator, tokigt många kyrkor och den bästa bro jag vandrat, böljande som en landsväg. Hit tar vi alla vi känner, till exempel Ingela och Urban som hälsade på oss i slutet på april.


Ibland åker vi hit och badar. Ju längre uppströms man åker desto brantare och vildare blir det, men också första bästa ställe duger fint att bada på. Såhär såg det ut för en vecka sedan då vi fick vila oss en eftermiddag ifrån biodlande och allt annat odlande.






13.7.11

på majsen


I dagarna är det majsen som lockar flest bin. Blommorna har fällt ut sig mer och mer och tydligen finns det gott om pollen därinne. Vi trodde nästan att det svärmade en morgon på grund av surrandet i trädgården. Sen såg vi flockarna av bin, i och kring blommorna.
Bin på uppdrag har inte något emot att bli fotograferade. De har fullt upp med att arbeta och det går att komma väldigt nära dem med kameran. Ingen bryr sig. När jag försöker att fota bina i kupan är det annorlunda. Nära hemmet tar revirskänslorna övertaget, det vaktas och försvaras, och det lilla våldsamma drag som finns i varje bi blir synligt. Och kännbart.
I vilket fall som helst är bina väldigt söta när de samlar sin pollen, de knådar den med lite honung och bygger stora bollar på knäna.

 



12.7.11

carl larsson

På den tiden då det begav sig, begav sig Carl Larsson och flera andra nordiska konstnärer till Grez-sur-Loing, en liten stad, någonstans söder om Paris. De kom för att beundra ljuset, floden och landskapen, för att måla och vara konstnärliga. Pensionatet de bodde på heter Hôtel Chevillon och sedan slutet av 80-talet hyrs husets lägenheter och arbetslokaler ut till akademier, stiftelser och institutioner, som i sin tur ger stipendier för fri vistelse här. Gästerna skall vara konstnärer, författare, tonsättare eller vetenskapsmän.
En lägenhet hyrs av Göteborgs universitet tillsammans med Chalmers arkitektur, och det var det jag fick veta i det där överraskande mejlet jag fick i maj. Där stod också att Chalmers utsett mig till årets Carl Larsson-stipendiat och att det var jag som skulle få åka till stenstaden vid floden, beundra ljuset och vara konstnärlig i två månader!
I början av juni tog jag så Joanna i handen och åkte på stipendieutdelning. Vi var sex stipendiater från de olika konstnärliga institutionerna på Göteborgs universtitet. Hur vi arkitekter lyckats få hänga med på ett hörn är fortfarande ett mysterium. Men vi tackar. Maten var fantastisk och sällskapet rörande begåvat. Jag var helt tagen och smickrad över att ha fått komma på så fin fest. Till kaffet bjöds operasång och pianoimprovisation av de två musikstipendiaterna och efteråt visade vi andra digitala presentationer av våra arbeten. Det var fascinerande att se hur vi, trots våra olika bakgrunder, intresserade oss för samma saker. Oavsett om verktygen var teckning, fotografi, keramik eller arkitektur, arbetade vi alla på något sätt med tiden, rummet och de mänskliga avtrycken. Så såg jag det iallafall. Och alla rörde sig litegrand ifrån det egna facket och mot nya uttryck. Vi liknade varandra och det fanns mycket att prata om där i slutet av kvällen. När jag och Joanna senare gick hem genom en ljus och studentyr Göteborgsnatt undrade vi om det vi varit med om verkligen hade hänt. Det var liksom lite för fint för att vara möjligt.
I november går färden mot Grez, floden Loing och ett franskt äventyr.

9.7.11

lavendel

Lavendeln blommar också. Det har bina märkt såklart.

7.7.11

i trädgården

Såhär såg det ut i trädgården idag på morgonen.

 
förra årets sallad står i blom
 
årets sallad
regnbågsmangold
rött är skönt 
tre systrar: majs, bönor och pumpa 
majsblomma
zucchini
purpurböna
potatisblomma
hej trädgården
finaste bönorna blommar också finast
popcorn
sakta mognar tomaterna
 
sockerärt
rödbeta
och purjolök

5.7.11

idag: ärtor

Efter en stipendieutdelning, en veckas rosbeundran hemma i Ängelholm, traditionsenlig midsommar på Kinnekulle och fin Stockholmsvistelse med polskedans, sjöbad och clowneri är jag tillbaka i Italien. Tillbaka under solen och tillbaka bland ständigt honungshungriga bin och igenvuxna grönsaksland. Jag kallar just nu landet för djungeln, men där inne, under och mitt i växer det ändå så att det knakar. Äntligen kan vi skörda frukterna av allt det arbete vi lade ner här i våras. Senaste veckan har vi således ätit vaxbönor, sockerärtor, rödbetor, zucchini, tomater, mangold, sallad, potatis, och idag gröna ärtor. Med andra ord går det ingen nöd på oss.



Och äntligen bestämde sig småviolerna för att slå ut.