14.5.11

potatis

Nu är den pågång, nypotatisen.
Här i italien vet ingen vad nypotatis är, man kan köpa det som heter patate novelle i affären, men de har inget med riktigt nypotatis att göra. På det hela taget verkar de flesta vara emot hela konceptet, att ta upp potatisen innan den är klar är ju slöseri. Man får mindre potatis för pengarna liksom.
Men nu ska det blir ordning, jag ska minsann visa var skåpet ska stå, och jag tänkte att det behövs bra grundmaterial om man ska bli kraftfull i sin övertalning. Därför växer det nu fin svensk nypotatis här i landet. Marco är ju övervunnen på min sida sedan länge, men resten av bekantskapskretsen ska få sig en omgång..


Några andra som är glada att se årets första potatisplantor är våra största fiender i grönsakslandet. Dorifera. Eller Coloradoskalbagge heter den visst. Jag hörde att det går rikslarm då den upptäcks i Sverige eftersom den är förödande där den drar fram. Ett potatisland äts upp på nolltid om man låter skalbaggarna bli många. Här är de lika hungriga och dessutom trogna besökare, ett av de viktigare skadedjuren att motarbeta alltså.
Förra året plockade vi för hand, baggar, ägg och senare larver som är fulast och hungrigast av allt. Iår kostar vi på oss en lite för dyr ekologisk produkt i hopp om att den ska fungera, samtidigt som jag får några timmar per dag över till annat. Nu när de första odjuren börjat synas plockar jag dem ändå för hand, jag kan liksom inte hålla fingrarna i styr när jag ser dem. Och så länge de är skalbaggar går det fortfarande att intala sig att de iallafall är hemskt snygga, och finna någon slags njutning i det.



Dagens skörd påväg mot en säker död. Vatten. Förlåt.

Inga kommentarer: